Är Njärd Nordens viktigaste gudinna?

OBS: Radioessän

Njärd borde hennes namn varit i våra trakter. Tacitus kallar henne Nerthus i den enda källan som nämner hennes kult. Nils Markus Karlsson beger sig ut på jakt efter gudinnan i vetandets tassemarker.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det här ska handla om den för oss nordbor enskilt viktigaste guden genom historien. Och här kunde man ta en paus och låta en lyssnare grubbla i tystnaden, och gissa... Vem talar han om? Är det Oden, gudarnas konung? Eller Tor, dundraren? Eller den där Marias son? Nej, nej, nej.

Det finns ämnen som ligger i Kunskapens gränsland – som vetter åt det stora okända. Där finns saker att uträtta för den äregirige. Man kan skumma igenom allt som är känt på en förmiddag. Därpå tar ett vilt sökande vid, och tolkningar, gissningar och öppningar framträder, kanske... Det är eggande.

Gudomen som är ämnet för denna essä är känd som Nerthus. Och ja, det är tveksamt att kalla henne den viktigaste genom historien. Det är spekulativt – för att uttrycka sig milt. Men det är ändå en möjlighet. En enda källa skvallrar om henne: Tacitus, romaren som skrev sin Germania år 98 efter Kristus – och som lämnade ovärderliga uppgifter om nordeuropa vid den här tiden. Om vi räknar med ortsnamn blir dock indicierna fler. Bland dessa fåstaviga länkar med rötter djupt ner i en förflutenhet bortom skriftliga källor finns Mjärdevi, Nalavi, Nälsta, Närtuna, Närlunda. Ortsnamnsforskare menar att dessa platser minner om henne. Alltså om Nerthus – eller Njärd som hon bör ha kallats av folket här.

Men så, vem var hon?

I Germania radar Tacitus upp ett antal nordgermanska stammar som har en sak gemensam: kulten av en jordgudinna vid namn Nerthus. Han skriver: ”På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täckes av ett kläde. Denna vagn har endast prästen tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor.” Tacitus säger att dit gudinnan kommer infaller fest och högtid. Då får ingen dra ut i krig, inga vapen bäras, allt järn är inlåst. Denna heliga fred råder tills prästen för gudomen tillbaka till dennes ö. Vid resans slut tvättas vagnen, förhängena och gudinnan själv i en enslig och undangömd sjö. Tjänarna som utför denna tvagning uppslukas efteråt av sjön. De dränks alltså – för ingen levande får se henne.

Detta är allt som finns i skrift. Magert, men lockande. Frågan som inställer sig hos den obotligt nyfikne är: Vad ska man göra av det här? Kan man komma närmare Njärd? Detta är vad jag försökt en tid.

Religioner utvecklas enligt vissa mönster. Om ett nytt inflytande kommer nånstans ifrån så finns alltid spår av det gamla kvar, inunder, i någon form. Så när kristendomen blev religionen runt Medelhavet överlevde sedvänjor och ritualer från en äldre tid och inkorporerades i den nya tron. Helgonen, exempelvis, blev ett sätt att ersätta den mångfald av gudar som tidigare funnits och svarade mot folks invanda ömhet inför en lokal gudom. Så har alla städer ett eget skyddshelgon, liksom vissa helgon är knutna till vissa yrken.

Då den nya religionen helt saknade kvinnliga inslag medgavs på 400-talet en Maria-kult som lugnade dem som tidigare haft Afrodite eller Artemis eller Astarte eller Venus eller någon tung jordgudinna i centrum för sina riter och sin världsbild. Helgonen och Maria har knuffat bort gamla gudomar från sina positioner – men själva positionerna finns kvar, eller går att spåra om man bara förstår hur.

Även i Norden fanns en utbredd Maria-kult under tidig kristendom. Dess nödvändighet (för att folket skulle acceptera den nya religionen) har antagits bero på den förutvarande djupa Freja-kulten. Någon måste ersätta Freja, och det kunde bara bli Maria.

Men förstås: Även Freja hade föregångare... Det är här det börjar brännas.

För den som likt undertecknad hyser en gammal lustfylld fascination för de fornnordiska myterna öppnas hela det fältet, det kastas om som efter ett väldigt ragnarök och vad som varit nedfruset i fimbulvinter tinar upp och under de gamla välkända dragen hos Freja och Frej framträder något helt annat. I detaljer och märkligheter syns spår. Jag tror det. Men då är jag ute på djupt vatten.

För den som är obekant med asatron kan nämnas förekomsten av flera gudasläkten. De två mest prominenta är asarna och vanerna. Bland asarna finns Oden, Tor och Balder med flera. Intill dem står de likvärdiga men underordnade vanerna. I en tidig fejd släktena emellan tycks vanerna ha dragit det kortaste strået, men inte värre än att de överlever. Vissa flyttar till och med till Asgård. De mest kända är syskonen Frej och Freja samt deras far Njord. Och Njord – ja – låter inte det väldigt mycket som Njärd? Tacitus kallar Njärd, eller Nerthus, för Terra Mater, en jordens moder, och ”Nerthus”, själva namnet, kan kopplas till engelskans ”earth”; liksom ”Njord” ligger nära ”jord”. Så Njärd och Njord tycks intimt sammankopplade. Jag stirrar ner i mörkret och ser virvlar av korrespondenser och antydningar. Hos Snorre kallas Njord för ”vagna-gud” – vilket är svårt att förstå. Men tänk då att Nerthus drogs i en vagn! Och tänk på att enligt ett rykte ska Njord ha fått barnen Frej och Freja med sin syster. Vad kan denna syster ha hetat?

Det vet jag inte. Ingen vet. Men det har formulerats gissningar, som pekar åt ett visst håll.

För den som skärskådar och närläser de norröna myterna med Njärd i åtanke kan hon anas som ett rudiment. Där finns skärvor av uråldriga ting – från en världsbild och mytologi före det att Oden och hans asar satte sig i högsätet. I början av Völuspa, i den äldre Eddan, finns några mystiska rader om vad som fanns före asarna – och tar man dessa brottsstycken och kombinerar med nyare dna-forskning och äldre arkeologi verkar det som att det i Norden en gång fanns en kultur i vilken jordbruk, fruktbarhet och livets spirande stod i centrum. I denna var vanernas gudasläkte dominerande och mitt i detta fanns Njärd. Och här måste jag stilla mig och tillägga: Måhända! Men vänder man åter till ortsnamnen kan man konstatera att de vanligaste gudanamnen i svenska orter bredvid Tor är Frej och Freja, eller Frö, och fröet sår man i jorden... Idag finns många blommor med namnet Maria i sig. För tusen år sedan hette de andra saker – något med Freja.

Jag vet ingenting, och ingenting går heller att veta säkert, men ett vet jag, och det är att när jag anar att inunder Maria finns Freja och inunder henne finns Njärd – den gudinna som Tacitus menar att flera germanska stammar dyrkade – då ryser jag av ett alldeles särskilt välbehag. Det må vara förbjudet att röra gudinnan, att se henne, men min blick förlorar sig ner i och genom det gränssnitt mot mörkret som okunskapen och det förflutna höljt henne i.

Och jag känner ett lock för öronen. Jag är under vatten.

Nils Markus Karlsson
kulturarbetare

Litteratur

Cornelius Tacitus: Germania. Latinska originalets text med svensk tolkning jämte inledning och kommentar av Alf Önnerfors, Natur och kultur, 1960.

Webbsida med olika översättningar av Germania med fotnoter: http://cornelius.tacitus.nu/rom/germania/01.htm

Johanna Maria Kure: Relationen mellan asar och vaner : förkristna myter i norrön litteratur. Avhandling på Institutt for lingvistiske og nordiske studier, Oslo, 2010.

Britt-Mari Näsström: Nordiska gudinnor : nytolkningar av den förkristna mytologin, Scandbook, 2009.

Göta Johansson: Den nordiska gudinnan Nerthus' ursprung: En fördjupad resumé utifrån bronsålderns globaliserade värld. I boken Afrodite, en gudinna blir till: historia, kult och konst, Lotten Peterson (redaktör), Palmkrons förlag, 2010.