Ordvitsen är en politisk superkraft

OBS: Radioessän

Skulle våra politiker bli mindre slätstrukna om de kryddade sina tal med ordvitsar? Carl Magnus Juliusson berättar om hur ordlekarna använts historiskt och kan utgöra en nödvändig ventil.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det finns de som hatar ordvitsar. Det är något jag blev varse när jag läste Thomas de Quinceys självbiografiska ”En engelsk opieätares bekännelser” som första gången gavs ut anonymt 1821.

1856 publicerade De Quincy den på nytt i en reviderad utgåva. I denna utgåva har han bifogat en fotnot. Och i denna fotnot ber han om ursäkt för att en mening rymmer för många allitterationer. 8 av 36 ord börjar på bokstaven f, något som De Quincey hävdar är helt och hållet oavsiktligt.

Varför han känner sig tvungen att be om ursäkt är, med hans ord, för att vissa människor ”blir irriterade, eller till och med inbillar sig själva vara förolämpade, av uppenbara allitterationer, som många blir av ordvitsar”.

Förolämpade av allitterationer och ordvitsar?

Allitterationen är ju en av den klassiska retorikens främsta stilfigurer! Den romerske talaren Cicero staplar allitterationer på varandra. Han gör det så ofta att det blivit ett kännetecken för hans stil – en stil som lyfts fram som den främsta inom latinsk formuleringskonst.

Men även ordvitsar var ett vanligt inslag i förmodern litteratur – och det inte bara i humoristiska sammanhang. Det finns gott om ordvitsar även inom allvarliga ämnen som juridik, filosofi och till och med tragedi. Den franske antikhistorikern Jean-Pierre Vernant har lyft fram att det inte finns någon antik genre i vilken det förekommer så mycket ordvitsar som den grekiska tragedin. Flest har ”Kung Oidipus”.

Syftet med ordvitsarna är dock inte att de ska vara roliga. De ska visa hur Oidipus jakt på kungens mördare hela tiden leder tillbaka till honom själv. En sådan tvetydighet finns redan i Oidipus namn. Namnet kommer av att han har en svullen fot, oidi-pous. Men också av att han vet – oida – svaret på fotens och sfinxens gåta. Att det är han själv som i själva verket är orsak till alltihop.

Samma funktion har ordet homosporon. När Oidipus använder det om Iokasta vill han säga att han har gift sig med samma fru som den tidigare kungen. Men ordet kan också betyda, som när det tas i mun av siaren Tiresias, att de tillhör samma släkt. Ja oj oj.

Cicero skriver mest utförligt om ordvitsar – eller ”dubbeltydiga yttranden” – i andra boken av ”Om talaren”. Där kan man läsa att de ”anses vara de allra fyndigaste”. De förekommer inte bara i skämt ”utan också i allvarliga sammanhang”. De kräver ett särskilt ”skarpsinne”. Och de framkallar ”sällan formliga gapskratt utan prisas snarare som uttryck för lärdom och elegans”.

Lärdom och elegans alltså.

Ordvitsen hade länge kvar sin plats inom filosofin, juridiken och inte minst tragedin. Hamlets första replik – i Shakespeares tragedi – är exempelvis en ordvits: ”A little more than kin, and less than kind”.

Raden anspelar på ett talesätt – ”the nearer in kin, the less in kindness” – vars innebörd är att släkten är värst. Ordleken lyfter fram att Claudius som gift sig med Hamlets mor nu är mer släkt, ”kin”, med Hamlet än tidigare. Nu är han både farbror och styvfar. Men han är inte särskilt snäll, ”kind”, och inte av samma sort, ”kind” igen, som den avlidne fadern, utan korrupt och fördärvad.

Men detta lekande med ords innebörder förändrades under 1600-talet. Förespråkare för den nya moderna vetenskapen menade att orden inte längre fungerade som de skulle för att förmedla kunskap. Att ord har flera betydelser förvanskar idéer och förvirrar tanken, snarare än att främja den. Mångtydighet lyftes därför fram som den främsta anledningen till missförstånd – något som till och med kunde orsaka krig.

Filosofen John Locke yrkade på att matematik istället för vardagsspråk skulle användas för att beskriva världen. Matematiken kunde frigöra vetenskapsmannen från ordens bedräglighet, ”the Cheat of Words”, som han skriver. Och sedan dess kanske man kan säga att ordvitsen befunnit sig i ett visst nummerärt underläge. Talen fick ersatta, ja talet.
Det här är något som slår igenom också i litteraturen. Det kan man se till exempel hos de brittiska romantikerna som, till skillnad från Shakespeares ordlekar, undviker tvetydigheter i ordval och syntax till förmån för ett tydligare, mindre konstlat och mer direkt tilltal.

Och under 1800-talet kan man alltså till och med bli förolämpad av en ordvits.
Men i en sådan värld, den värld vi fortfarande lever i, kan jag inte undgå att känna att något gått förlorat. Om allt ska uttryckas klart och tydligt, eller inte alls, om mångtydighet är något man föraktar eller suckar åt – vad händer då med allt som vi av olika anledningar inte kan, vill eller får uttrycka på ett entydigt vis?
Förutom sina litterära poänger har ordvitsar historiskt inte sällan rört ämnen som det är svårt att tala om. Det kan handla om åsikter som man inte får säga rätt upp och ner, eftersom de är impopulära eller rentav olagliga, eller berör aktiviteter som det inte passar sig att tala om alltför naket och oblygt.

Ett exempel från Cicero. Scenen är en rättegång. En åklagare lägger fram bevis för att Titus Annius Milo ska ha inväntat tidpunkten då Publius Clodius Pulcher lämnade sitt gods för att slå ihjäl honom.

Cicero försvarar den anklagade mördaren. När man gång på gång frågar vid vilken tid Clodius ska ha blivit mördad svarar Cicero ”sero”.

”Sero” betyder ”sent” på latin. Men det kan också betyda ”alltför sent”. Cicero svarar alltså att Clodius blev ihjälslagen sent på dagen. Men med hjälp av ordets mångtydighet kan han även ge uttryck åt en åsikt som kanske inte bör sägas rakt ut – att Clodius borde ha tagits av daga för länge sedan.

Ja, Cicero är en dräpande försvarsadvokat.

Nu menar jag så klart inte att det är bra att gå runt och önska livet ur folk. Men kanske finns det saker som man ändå måste kunna ventilera även om de är svåra att uttrycka utan omskrivning. Ordvitsen kan då utgöra en unik möjlighet att säga något utan att faktiskt säga det.

I en tid där allt kan spelas in och spelas upp igen, verkar våra politiker – med vissa uppenbara undantag – bara bli mer och mer försiktiga med vad de säger. Tillsammans med sina pressekreterare printar de ner propra uttalanden som säger exakt så lite som de avser och som inte kan misstolkas av någon. Därefter viker de inte en tum från sitt manus.

Klart och tydligt. Varken mer eller mindre. Men också intetsägande.

Nej, i dag vimlar det kanske inte av politiker med Ciceros lärdom och elegans. Det är klart att man, mot en sådan fond, lätt kan vinna politiska framgångar med en motsatt mediestrategi för att – ursäkta – trump-eta ut sitt budskap.

Humor och mångtydighet kan – också i allvarliga sammanhang – utgöra en nödvändig ventil. Hjälpa till att lätta på trycket. Och bli en politisk superkraft.

Carl-Magnus Juliusson
litteraturvetare och kulturjournalist