Kvällen före julafton står dörrarna öppna mot det okända

OBS: Radioessän

I juletid kan gemenskapen kännas starkare, men också ensamheten. I ljuset av skilsmässobarnets erfarenheter funderar Malena Forsare kring föräldraskap, vilsenhet och dörrar som öppnas mot det okända.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Ljuslåga. Risgryn. Ugnslampa, i köksmörkret. Stearinpärla. Trasmattsfrans. De förbipasserande rösterna, på trottoaren. Kryddpeppar. Kopparkittel.

Kvällen före julafton var inte som andra. Som skilsmässobarn levde jag i mer eller mindre ständig brist. Det var helt normalt och samtidigt en hemlös situation, som tidigt lärde mig något väsentligt om ensamhet. Det skiftade vem den förlorade föräldern var; oftast var det pappa. Men tidig kväll den tjugotredje december lämnades jag utanför hans port. Jag tog mig uppför de tre trapporna och ringde på hans dörr.

Den tjugotredje december var min och pappas kväll. Den var samtidigt lång och kort; en vandring genom fallande ljus och skuggor. Vi brukade inleda i hans lilla vindsförråd, som nåddes inifrån lägenheten. Inte utan högtidlighet öppnades dörren och luften från det trånga utrymmet slog upp ett eget rum av förväntan. Pappa klättrade upp på en stege. Jag stod nedanför och tog emot. Skålen som skulle fyllas med apelsiner. Den äldsta tomten. En annan, hopplöst hängig tomte i pappas egen virkformation. Den sexkantiga stenkrukan med inskription från en psalm, som skulle få nya röda ljus.

Det var förstås en rit vi föll tillbaka på – inneslutna i hemmets ateistiska livsåskådning var detta vad som fanns av liturgi: Att lyfta ner föremålen och fördela dem över lägenhetens tre små rum. Jag vill minnas att vi arbetade i tysthet. Vi kanske sa något som vi brukade säga. Men det var föremålen och våra sätt att röra sig runt dem, som spelade roll.

“Lämna dörren öppen för det okända, dörren mot mörkret. Det är därifrån de viktigaste sakerna kommer, därifrån man själv kom och dit man är på väg.” Rebecca Solnit skriver i sin “Att gå vilse. En fälthandbok” om hur hon blev full för första gången under den judiska högtiden pesach. Enligt traditionen ska dörren hållas öppen om profeten Elia bestämmer sig för att komma. Författaren var barn men fick sitta vid vuxenbordet, och när ingen såg råkade hon blanda ihop bägaren som ställts fram till Elia, med sitt eget snapsglas. Så fick det lilla barnets kropp för första gången erfara en annorlunda tyngd i universum.

Att barnet invigdes i de vuxnas ritualer och den här gången råkade få för mycket portvin, tillhör förstås slumpens omständigheter. Men jag tänker ändå att det har med den öppna dörren att göra. Ibland slås den upp på ett oväntat sätt, och en råkall vind slår emot oss i vårt eget hem. Det kan vara vackert och förvirrande. Kanske blir vi invigda i mönster som fram till just den stunden legat oupptäckta. Och det är inte alls säkert att vi omedelbart förstår betydelsen av det som sker.

Erfarenheten av att gå vilse betyder hos Rebecca Solnit att öppna sig för det okända; att upptäcka det som ännu inte hittats. Konstnärer och vetenskapsmän har i detta samma uppgift: de måste ge sig ut på ett öppet hav och söka sig fram i vågorna för att finna sitt material. Skillnaden i deras arbetsmetoder är att vetenskapsmannen håvar in vad han hittar, medan konstnären tar oss med på sin resa, skriver Solnit. Men för att nå sitt mål måste båda göra sig blinda och samtidigt se: de måste våga gå vilse.

En av de julberättelser som jag älskade mest som liten, och som jag fortsatte att läsa upp i vuxen ålder, är skriven av Astrid Lindgren. Madickens lillasyster Lisabet ska vänta utanför en affär, men vill göra som en förbipasserande jäntunge. Alltså tar hon ett språng från sin vaktplats, upp på medarna till en släde som startar med ett ryck. I rusigt huj far Lisabet genom staden utan att den berusade föraren bakom hästarna upptäcker sin passagerare. Han far längre och längre in i skogen, mellan byar av snö och mörka granar, alltmedan flickan på medarna förlorar sitt mod och sin kroppsvärme. Till slut dumpas hon av en okänslig vuxen och blir liggande snorig under himlens kalla valv.

Berättelsen om barnet som till slut kommer hem till ett kök och en syster, handlar inte bara om att gå vilse, utan också om det motsatta: att hitta hem. Om betydelsen av att bli hel och varm, i ett kök där den vanliga muggen och nybakade pepparkakor blir till en egen nattvard, som bäst förstås genom närheten mellan två syskon.

Ett år skulle pappa och jag medverka i ett julfirande för hemlösa i ortens församlingshem. Vi övade in ett program med dikt och musik. Jag hade mitt instrument, pappa sitt poetiska minne. Av själva händelsen minns jag inte mycket, mer än det osäkra i blickarna som följde oss på scenen i golvets mitt. Jag var inte säker på att de förstod, eller att jag själv begrep. “Stilla natt” är en bön som kan bli särskilt melankolisk på cello, men vad är Nils Ferlins “Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet”? Vad blir ett barfotabarn när det åldras, när det tvärtemot barnet i sagan inte hittar hem? Tanken gjorde ont.

Efteråt har jag tänkt på händelsen som en öppen dörr. Inne i den rustade gemenskapen för hemlösa, som just den här kvällen ville slippa känna ekot av sin egen ensamhet, blev julen främmande. Det var en karg och lite klumpig tillställning, med julstjärnor som såg konstgjorda ut och lukten av gamla kläder. Jag tror att jag där och då lärde mig något om ensamhetens villkor.

Engelskan har två ord för ensamhet som understryker tillståndets olika innebörd. Loneliness utgår från en känsla man inte valt. Solitude innebär en avskildhet som kan vara självvald. I psykologisk forskning om ensamstående mammor som blivit föräldrar på egen hand, nyttjas ibland den här distinktionen. Mammorna kallas för “solo mothers” – genom modern teknologi och med stöd av lagstiftning har de valt sitt föräldraskap, utan partner. Den anonyma donatorn förblir dold, samtidigt som den förstås i någon bemärkelse är namnlöst närvarande. Barnet har kommit genom en dörr som öppnats mot det okända. Ur ett mytiskt perspektiv är steget inte långt till Maria som födde sitt barn efter att ha blivit gåtfullt befruktad. Eller till Siddhartas mor som blev gravid genom ett möte med en vit elefant i en dröm.

I köket hemma hos pappa tändes den rödmålade ljusstaken med tre vita ljus kvällen den tjugotredje december. Det fanns ingen religion som vi kunde luta oss mot, och inte någon närvarande mor. Men vi hade ljusstaken. Vi hade risgrynen, kaffedoften, kopparkitteln, som utformade en besvärjelse mot den ensamhet som vi båda levde med. I cirkeln av ljus som föll ner över köksbordet öppnade sig ett rum, som höll den kalla vinden som drar genom världen borta. Pappa skrev verser, jag provade att hålla lackstången själv. Musikradion stod på, utanför var det mörkt. Där och då var jag hans barn, i natten som är den längsta av nätter.

Malena Forsare
kulturjournalist och psykolog

Producent: Ann Lingebrandt